Skip to content

Mobbing och dumma päron

mars 21, 2012

Mina tankar snurrar och har gjort det hela kvällen.

Jag följde med barnen till fotbollsplan idag, annars brukar det vara Martin som gör det.
Nico ropade åt ett gäng pojkar i 8-9 års åldern, ” hej grabbar! Nu är jag tillbaka, Nico ni vet, er kompis ”. Killarna nickade lätt åt Nicos håll och fortsatte sedan prata. Jag höll andan för jag var livrädd att de skulle säga nåt taskigt till Nico, men tack och lov så var de ganska obrydda och väluppfostrade. Nico fortsatte att prata högt och gå efter dem, ” eh grabbar, min pappa kan kasta bollen jättehögt, grabbar! GRABBAR!!! Min pappa kan äta massa mat, och springa jätte jätte snabbt!! ” osv osv… De svarade med nickningar och ” ok ”, men de hade lika gärna kunnat säga åt Nico att vara tyst och sticka. Det hade sårat honom enormt, för jag märkte att han såg upp till dem och ville vara med.
Hade inte jag varit med så hade de säkert gjort det, och en dag kommer det ske. Jag vill men kan inte skydda dem mot allt, och det känns tungt. Men det är livet. Fy fan.


Den andra grejjen jag har funderat över har med föräldrar att göra.

Nico har en kompis precis där vi bor som är jättefin och de leker bra och gillar varandra. Nackdelen är det här barnets föräldrar. De är hemska! De är nedvärderande och kränker hen hela tiden! De pratar bara om hur grabbar ska vara vs töser fast samtidigt så påstår de att de är väldigt genusmedvetna. Icke!! Jag får ont i magen av att vara i deras närhet, jag blir irriterad och de har som en sfär av negativitet runt sig som smittar ner allt omkring och blockerar sunda tankar.
Att Nico skulle gå hem till dem och leka är helt otänkbart!
Hen får komma till Nico istället.

Och när jag ventilerade dessa tankar tidigare idag med en vän nåddes jag av ännu en insikt. Undrar om folk tänker så om oss, ” de där tatuerade och piercade personerna är nog rätt knäppa, dit ska inte mina barn gå ”.
Nä, såna fördomsfulla ska inte mina barn heller umgås med…men själva grejjen…om ni förstår?

Är det kasst att tänka såhär?

– Posted using BlogPress from my iPhone

7 kommentarer leave one →
  1. Sara permalink
    mars 22, 2012 4:58 f m

    Men vad härlig han verkar Nico! Så stolt över sin pappa och så självklar.
    Ja jäklar vad hemskt det blir när de ska utsättas för världen utan ens beskydd. Då är självkänslan viktig. Har just lånat en bok i ämnet och ska sätta mig in i det nu.

  2. frusandra permalink
    mars 22, 2012 5:29 f m

    men söta, fina nico. visst brister hjärtat ibland, man vill bara hålla dom hemma för evigt… inga konstiga tankar, tror att det är högst normalt. kram

  3. mars 22, 2012 1:04 e m

    Kära therese! Jag hade inte heller velat att våra barn skulle vara i närkontakt och i ansvar hos föräldrar som kränker barn. Att du låter Nico leka med barnet hemma hos er är precis vad jag hade gjort. På så vis kan de få behålla sin vänskap ändå. Men visst är det riktigt svårt..för med tiden kommer han kanske att vilja leka hemma hos kompisen och det kommer bli en fråga om varför han inte får. Men jag tror oxå att när han blir äldre, kommer ni kunna prata om hur ni känner och han kommer säkert förstå. Ger dessa vuxna en otrygg miljö hade jag inte kunnat låta våra barn vara där, även om det känns ”taskigt” mot det andra barnet. Jag menar det är det barnets föräldrar så man vill ju inte såra hen på någotvis, jag hade nog extra mycket visat omtanke, att vi tycker om hen samt att vi gärna vill att hen kommer och leker hos oss.

    Jag tycker inte det är fördömmande av er att inte låta era barn vara ensama i dessa vuxnas närhet, utan det är DÄR ni sätter era gränser för vad som känns okej för er. Säkert finns det personer som har fördommar om piercade och tatuerade personer, men det känns banalt,,så dessa attribut inte säger något om personens lämplighet som förälder och vuxenkontakt med andra barn. I ditt fall har du ju sett och hört verkliga exempel av kränkningar, då är det ju ett faktum och inte en fördom.
    Kram

  4. mars 22, 2012 1:06 e m

    då dessa attribut skulle det stå

  5. mars 22, 2012 1:32 e m

    Vad härligt att Nico är så social och glad, låter precis som Elian. Ofta springer han fram och vill leka eller prata med okända barn eller vuxna. En del vuxna har inte ens vett att svara..som idag pratade Eli med en kille i hisssen, han sa inte ett pip tillbaka, när vi skulle gå sa Eli hejdå glad som bara den , fick inget svar….sa hejdå en gång till…fick inget svar…ytterligare en gång till hejdå!!! inget svar…då sa jag.”men det är väl inte så svårt att svara hejdå tillbaka eller!”

    Ja jag är sådär…kan inte hålla käft, för snubben hörde Elian och sket i det. Men men en del fattar ju inte barn alls…som tur är tror jag gnistan hos de små ”fria själarna” är väldigt svår att släcka.

    En annan situation…då Eli ville vara med och leka med några 10 åringar som brottades i gräset, sprang han så fort och ramlade, då skrattade de och hånade honom, sedan sprang de ifrån honom varje gång han ville vara med och sa -”kom vi drar, han får inte vara med.”

    Då kunde jag inte heller bara låta det vara utan sa -”åh vad ni är gulliga och söta som ligger här och kramas (brottas), så mycket kärlek!!! Och vad omtänksamma ni är mot de som är mindre än er, verkligen underbara…”
    Då skämdes de skiten ur sig..Med tiden får jag nog stå tillbaka och låta Eli säga ifrån själv eller hantera situationen. annars kan bli jobbigt för honom med en morsa som säger ”för mycket”. Han måste ju oxå få möjlighet att hantera situationen som han vill, utan att jag ”pratar för honom”. Men men just nu är han fortafarande ”liten” och jag kan säga ifrån tycker jag.

    Är jag i närheten och ser mobbing säger jag ifrån oavsett om jag känner de inblandade barnen eller ej. Tycker det är vuxnas ansvar att göra det. Förra året när några 8åringar mulade en ensam skolkamrat (som skrek och grät) utanför en skola, gick jag emellan och gav dem ord och visor. Om man tycker det kan vara svårt att blanda sig i, kan man alltid tänka på att det kan vara Elian som mular någon en dag, på samma vis eller Elian som är den som blir mulad..det känns otroligt viktigt att visa barn och unga vägen. Som vuxna har vi förhoppningsvis en del att bidra med.

    Jag kan också känna din oro hur det ska gå när man inte kan vara där och ”skydda” sina barn, men om vi hjälper de att bygga upp en stark självkänsla så kommer det vara enklare att klara av även törnarna i livet. För de kommer ju oundvikligen. BESO!

  6. mars 22, 2012 11:17 e m

    Det här inlägget väcker en massa känslor i mig och jag vet inte riktigt vad som är rätt eller fel om jag tittar på det från olika håll. Jag har väll växt upp på et sätt som du beskriver att kompisen har så det får nog bli ett helt blogginlägg om det.

Trackbacks

  1. Vem får dina barn leka med? « Tristessa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: